Hej,
Att falla i denna kamp är nog i princip oundvikligt mer än en gång. Och ändå, varje gång slår man på sig och dels både vill mer för att kroppen fick något av det, och för att det inte är lönt försöka sluta. Min räddning har många gånger varit att sträcka mig mot annat, att gå ut, försöka träffa nån kompis, ta en promenad. Även med skuldtyngd och lust kan det vara bättre än att sitta och tänka att jag inte ska ....
Det är värt kämpa den goda kampen! Ge inte upp på fel sätt!