Jag har inte pratat med någon om min erfarenhet, för jag har ingen annan att prata med. Jag har alltid vetat att min sambo (numer även fästman) kollat porr, men inte alls omfattningen.
Det började i höstas. Jag letade efter gamla nakenbilder vi tagit tillsammans och öppnade en låda vid hans dator och fann ett usb-minne. I tro om att bilderna låg på detta så stoppade jag det i min dator och fann enbart en säkerhetskopia av bokmärkesfil daterad 24-04-26. Jag öppnade denna och fann tusentals länkar, bläddrade längst ner och där låg det massor med shemale porr. Detta gav mig en smärre chock. Jag har kommit över något som inte var menat för mina ögon att se, vilket i sig var dumt men nu har jag också information som jag inte vet vad jag ska göra med. Av någon anledning (kan verkligen inte säga varför) så kopierade jag filen och la den gömt i min dator. Under julledigheten så har vi spelat en del tillsammans, och från min dator ser jag ibland reflektioner i hans tangentbord från skärmen. Under en av dessa kvällar så ser jag att han googlar upp någon naken tjej. Jag säger inget om det. När jobb startat igång igen så var jag hemma pga sjukdom. Jag fick då för mig att jag importera bokmärkesfilen till min webbläsare för att se vad det egentligen var. Jag tror jag blev helt apatisk i detta ögonblick. Det är så många mappar med sorterad porr, vissa med fullständiga namn på kvinnor, andra nämnda "sm" för shemale, "hair", "df" för dwarf osv. Massor. Det är över 6000 sparade porrfilmslänkar, och sökningar på kvinnor/shemales. Jag känner mig så förnedrad. Vi har dessutom haft ett rätt dåligt sexliv en längre tid, och direkt känner jag att jag är ersatt av pornografi, jag duger inte längre. En natt i samband med detta "kom jag på" honom med att suttit under natten och kollat och runkat, vilket han förnekar till trots att det fanns både spermapapper och annat vid datorn. Vi hade ett samtal där jag sa till honom att jag tycker inte alls att det känns bra att han kollar på porr. Han sa då att "då får jag väl sluta med det". Det kändes som att jag kanske nåt fram, men jag var skeptisk. Jag har även startat hans dator och visst ligger samma bokmärken där, fast mycket mer. När jag kollar senast ändrade så är det stadigt uppdaterade. Så gjorde jag även igår, och senast i lördags när jag stod i duschen kollade han. Jag frågade honom igår om han var ärlig mot mig när jag frågar honom om han kollat, och det hävdar han att han är. Han uttryckte sig till och med "man vill ju inte göra dig upprörd". Det kändes som ett rent hån. Jag vet att han ljuger för mig, och det är svårt. Jag vet också att jag gör fel i sammanhanget, men om inte detta är ett beroende, så vad är? Jag är ledsen för att han fortfarande kollar porr. Jag känner mig förnedrad och förbannad över att han ljuger för mig. Jag vill säga sanningen till honom, men jag vet inte hur jag ska göra det utan att våra 6 år tillbaka ska gå i kras. Jag vet inte vad jag ska göra, och just nu känner jag mig kontrollerande och vågar inte lämna honom vid datorn för jag vet att han kan "passa på".

Jag älskar denna mannen så mycket. Jag vill absolut inte lämna honom. Jag vill absolut inte ljuga för honom heller, men jag vet inte hur jag ska kunna lägga fram detta. Han vet ju inte att jag vet. Och det är skitjobbigt.

Tack för din fina omtanke.
En liten update sedan senast: Jag vågade lyfta det (vilket känns som en jätteseger för mig som är konflikträdd). Jag satte ner oss lugnt när vi ätit middag och jag sa att jag ville be om förlåtelse för något jag gjort, och berättade därav också att jag varit inne i hans dator och sett alla porrlänkar. Reaktionen jag fick var inte alls vad jag förväntat mig; Han skrattade till och sa att ja där finns en del. Jag sa då också att jag såg när de ändrats och att jag vet att han ljugit för mig och att jag inte alls uppskattar det när han hävdat gång på gång att han varit ärlig mot mig. Vid bad bägge om förlåtelse och hade ett ganska bra samtal. Jag berättade om mina känslor att känna mig så totalt utbytt och förnedrad när jag såg allt det, att jag hoppas att det faktiskt gick upp för han hur det verkligen sårade mig. Jag vill säga att den största fokusen på detta samtal handlade om ärlighet och dess konsekvenser när vi väljer att ljuga för varandra. På nytt så lovade vi att från den stund inte fara med mer lögner. Porren i sammanhanget kom lite i andra hand även om vi även pratade en hel del om den. Jag sa att jag faktiskt misstänker ett beroende när jag ser mängderna som han har sparat och i och med att jag kunnat se när/hur ofta det varit tillagt. Han förklarade för mig att det är inte alltid som han sitter och runkar utan ibland bara söker upp för att ha "till ett senare tillfälle". Han poängterade också att det är många års sparande (vilket jag är medveten om) men det gjorde mig ändå inte bättre till mods. Han förnekade inte att det skulle kunna vara ett beroende utan mer öppenhjärtligt sa "Jag kanske är beroende, jag vet inte". Och där och då kände jag att vi ändå kunnat toucha det som tyngt mig en hel del. Han berättade för mig att pga att vårt sexliv fungerat lite sisådär det senaste halvåret/året (jag har tyvärr problem som gör att ibland får väldigt ont och inte kan fullfölja som jag själv vill/har lust med) så har porren fungerat som en ventil. Vilket jag rationellt kan förstå.
Jag vet inte om detta känns logiskt att läsa eller inte, det är så svårt att sammanfatta ett djupt innerligt samtal. Men jag vill ändå säga att jag tycker att vi kommit en bra bit på vägen. Vad det gäller att han fortsatt söka/kolla på porr så bad jag honom de två kommande dagarna som han var hemma sjuk från jobbet att ge fan i det tills vi pratat mer. När jag konfronterade denna punkten under samtalet så sa jag ärligt till honom att om du inte tänkt att sluta, varför sa du och lovade du det då? Det fick jag inget vettigt svar på. Och i och med att fokus hamnade på ärligthet och tillit så vet jag inte riktigt var han står i frågan. Den kommer att lyftas igen, och jag känner att jag behöver påminna honom om att min tillit är skadad pga hans lögn. Jag tror inte på ord, jag tror på handlingar för det är det som är genuint. Han lovade att inte kolla mer, han kollade. Jag vill tro på ord, men det snurrar alltid i mitt huvud att om du kan med att ljuga mig rakt upp i ansiktet om detta; vad mer skulle du kunna ljuga om?

Vi har inte reparerat skadan helt, men vi har startat en läkningsprocess oss emellan.

Visst är det så. En förändring man inte själv tjänar på känns ofta svår och ologisk att ta till sig. Jag själv som också kollat en hel del på porr tidigare har slutat med detta för att på något sätt ställa mig empatisk till det hela. Vill jag att han satsar på oss så måste ju jag göra desamma. Porren har egentligen inte haft någon innebörd, utan varit mer ett sällskap när jag inte fått gehör för vilja att ha sex med min partner. Men när jag väl kollat så kickar någon form av beroende igång, och tillslut skäms jag för att jag kollar och har då slutat ett tag för att sen återgå igen när samma behov uppstått. På ett sätt känns det tråkigt men samtidigt känner jag mig väl mycket friare genom att inte kolla. Det känns som att porren ställer så mycket krav på det egentliga sexlivet som inte naturligt sker vid intima sammanhang och bara gör upplevelsen... Konstig. Jag har alltid varit nöjd med vårt sexliv och det känns som att vi bägge tidigare fått ut vad vi önskat och tyckt om, även om det finns önskemål om att testa nya saker.

Jo, den där skammen. Men vi ska fortsätta prata. Och jag förstår att det är privat, det är det ju även för mig. Dock är det här väldigt viktigt för oss att prata om eftersom det blivit som det blivit, och jag hoppas verkligen att vi ska kunna fortsätta ha konversationer om det på neutral mark. Jag ska absolut försöka att inte bli upprörd om att han berättar om återfall (lättare sagt än gjort), men gör han det så ska jag vara noga med att uppskatta ärligheten. Det är på något sätt målet i hela härvan..

Vi har pratat mycket om vårt sexliv och även när vi diskuterade detta. Jag väntar på ett läkarbesök för att förhoppningsvis få hjälp med vad det är som ställer till det mest, och förhoppningsvis då så kommer livet att bli lite bättre på den fronten med.

Tack för att jag får skriva av mig. Det är jobbigt att bära dessa privata saker själv, och det är inte helt lätt att veta vem eller vart man ska vända sig. Jag har pratat med en arbetskamrat som hade goda råd och omfamnade mig med bravur när jag berättade om vad som tyngt mig så länge. Det kändes så skönt. Jag känner mig inte lika ensam längre. Dels för att min sambo vet, dels för att jag fått skriva här och för att jag startat ett riktigt samtal med en god vän. Tack för all hjälp!