Hej! Jag är en tjej, mitt i ungdomsåren som kämpar med porr och onani. Jag har gjort det väldigt länge nu ca 7 år, (för mig känns det länge) vilket betyder att jag var väldigt liten när jag kom i kontakt med det första gången. Jag minns att det inte direkt började med porrvideor men att det nog snabbt eskalerade och blev till att jag porrsurfade. Jag har på egen hand tänkt sluta flera gånger, men det tar inte lång tid innan jag faller dit igen och jag är ostoppbar.

För några år sen började jag inse att jag inte själv kan stoppa mitt beroende utan jag behöver hjälp, proffisionell hjälp. Jag började i en stödgrupp och for på förbön några gånger men jag upplevde att inget av det hjälpte. Det var då min största hemlighet som jag hållit inne i åratal inte längre var en hemlighet, och det kändes skönt men också lite skrämmande. Jag berättade för mina närmaste kompisar, min pojkvän, min syster och mina föräldrar. Jag känner en stor tacksamhet över att jag har berättat, att jag har tagit mod till mig och berättat. En speciell tacksamhet känner jag över min pojkvän. Han är mycket stöttande och jag skulle inte klara denna kamp utan honom. Allting kändes som att det kunde bli okej, att jag nog skulle komma ur beroendet.

Nu känner jag en stor hjälplöshet. Hur i hela friden skall jag kunna sluta? Kvällarna är hemska, det är då som suget börjar dra i mig. Jag försöker hålla emot men den ondes krafter är starkare än mina krafter, och tillslut är jag där. Mitt i synden. Efter känner jag mig så äcklig, så hemsk, så smutsig. Jag börjar hacka på mig och se ner på mig. Min självbild är hemsk. (Jag har alltid haft en dålig självbild men inget slår den bilden av mig när jag "färdigt" med porren.) Morgonen efter när jag vaknar, kan jag inte se i ögonen på nån, jag känner mig så smutsig. Det är verkligen hemskt.

Nu fick ni läsa lite om mitt liv och hur jag har det. I alla fall för mig är det så känns det mycket skönare att få skriva av sig. Att låta fingrarna flyga över tangetbordet och uttrycka känslorna i ord.

Jag har läst lite av era berättelser och det känns otroligt skönt att inte vara ensam i detta. Ber för er och hoppas ni, som jag någon gång ser ljuset i tunneln och få leva ett liv utan porr. Jesus med er allesammans <3