Min kamp har varit livslång och mitt missbruk extremt.
Jag har kämpat, först med att av skam, hemlighålla vad jag gjort.
Senare med att inte låta porren komma emellan annat som jag värdesätter i livet.
För att slutligen handla om en kamp för min självbild, mina relationer, mina funktioner och hela mitt Jag.
Och som gift - Om hela vårat Vi.
Det har varit en lång kamp som under hela tiden gått i fel riktning. All min kraft, all min stolthet och all min målmedvetenhet har inte varit i närheten av nog för att ta mig vidare. Mitt allt är inte starkt nog.
För över 10 år sedan insåg jag med vilken kraft beroendet har omslutit och inneslutit mig, och hur det hänsynslöst sliter mig i stycken. Det tycktes som att desto hårdare jag slog för att bli fri, desto hårdare slag möttes jag av, bara för att åter misslyckas.
Jag fastnade redan som 5åring. Totalt uppslukad och med en obegränsad tillgång till vad som då upplevdes som en spännande, personlig och frestande hemlighet.
Till att vid över 30 års ålder vara en dödlig cocktail av ångestdämpande uppåtjack och ett förklätt livselixir som mer än att nå livet, får mig att fly från det.
Jag vågade tillslut, inte av mod utan mer av rädsla och svaghet, söka hjälp via Starta Om. Jag hade i all ångest och hopplöshet insett att jag inte kan klara av det här.
Mitt allt är inte nog.
Med hjälp av Starta Om kom en hel värld inom mitt tidigare så förlamade och begränsade känsloliv att uppenbaras. Jag började inse att jag under alla år, med en exponentiell framfart blockerat och maskerat helt vanliga känslor till att bli ett behov av flykt. Och att den enda flykten från mina helt vanliga känslor, varit porren.
Under min kamp, där jag efter alla år plötsligt kunde sätta enda foten framför den andra, började mina tankar att flöda.
För att få kontroll över alla snurrande tankar beslöt jag mig tillslut för att skriva ner vad jag kände och tänkte, för att lära mig att sätta ord på mina känslor och insikter.
Jag har nu insett att frihet finns. Även för den som ägnat hela sitt liv och all sin egentid åt detta missbruk.
Idag är jag fri från porren och jag lär mig att känna, och tänka, utan att fly.
Tankarna som jag har skrivit ner har kommit att bli en tidslinje från total fångenskap i mig själv till att slutligen förstå friheten och att förstå livet.
Kanske hjälper det någon.
Dig som fången i ett missbruk där du inte vill vara,
eller dig som anhörig som slagits omkull av sveket som fått dina känslor av att vara älskad att försvinna aska i vinden.
Jag vill nämna att jag inte skriver detta för att få någon typ av feedback.
Jag skriver inte det här för att framställa mig som ett offer.
Jag skriver inte detta till någon specifik person.
Jag skriver det öppet till den det berör.
Jag kommer i denna tråd att publicera vad jag skrivit under resans gång.
Vad jag skrev var aldrig menat att publiceras eller överhuvudtaget visas för någon.
Men kan det hjälpa en enda människa att sätta ord på en enda känsla,
eller om ett enda ord kan bli en bro av förståelse mellan en missbrukare och en anhörig, så har det varit värt att publicera.
Till dig som missbrukare vill jag säga:
Frihet existerar och vägen dit är en kamp. Men i friheten finns frid.
Till dig som anhörig vill jag säga:
Det är inget fel på dig, och inget är ditt fel. Missbruket har en bred grund och du är inte en del i den konstruktionen. Du är snarare ett skäl till att en anhörig vill bli fri, även om denne inte ännu har lyckats.
