Hej!
Först av allt, jag är väldigt glad att jag hittade den här sidan och det här forumet. Tror det kan vara precis vad jag behöver.
Jag är 45 år och har insett att jag har allvarliga problem, och har haft en längre tid. Runt 15 år i alla fall.
Det är först nu, efter att det fått stora konsekvenser som jag har bestämt mig för att ta hand om mig själv och mina problem.
Jag lever sedan lite mer än 1 år tillsammans med en kvinna. Vi har varit ihop i 3 år. Det har inte varit det enklaste förhållandet jag haft, men det har funnits kärlek som jag ansett som "självklar" mellan oss hela tiden. Någon gång, ungefär när vi började bestämma oss för att flytta ihop började jag chatta med en kvinna på nätet, som jag i mina singeldagar hittat på Tinder. Det hela gick överstyr och helt plötsligt satt jag och sexchattade med henne. Runt nyår kom min sambo på mig och jag blev panikslagen. Hon bestämde sig för att ge mig en chans, vi gick i parterapi och jag gick hos pyskolog några gånger, men var nog aldrig riktigt ärlig med vad jag kände och att jag hade problem. I terapin pratade vi mycket om hennes bakgrund och bekymmer och jag tror jag kände att "ja, jag kommer undan.....". Och i maj i år var jag igång igen med en annan kvinna. För några veckor sedan uppdagades detta och nu lever jag i ovisshet om framtiden med min sambo. Mitt i paniken av att bli påkommen utbrister jag något som jag tror var början till mitt uppvaknande, helt spontant och ärligt säger jag "jag är sjuk, jag behöver hjälp, det här är inte allt"..... Och jag berättar om hur jag, när hon inte är hemma, inte bara chattar, utan även konsumerar mycket porr, mer porr än vad som är sunt. Jag tror att porren inte har räckt till för mig och därför har jag tagit det ett steg längre...till något som är mer verkligt men som inte är att "gå hela vägen" med någon. De här kvinnorna har varit öppna för att träffa mig för mer, tror jag, men där har jag satt någon form av gräns för mig själv, det är inte sex jag är ute efter. Det är att fly från något, och då har dom varit verktyg för mig för att komma undan verkligheten, så jag har utnyttjat dom för min egen skull. Och det är klart, spänningen att fantisera om sex med någon annan, och göra det, fast inte på riktigt, har ju varit något jag gått igång på. Mitt och min sambos sexliv har inte varit dåligt, inte alls, vi har grym sex, men ofta tänker jag att jag skulle vilja se på porr tillsammans med henne, se henne i porriga underkläder, leka med sexleksaker och annat. Inte alls konstiga grejer, om det inte hade varit för att det är porren som gjort att jag vill ha henne så, och för att jag inte kunnat vara ärligt med vad det är jag tänder på och varför jag gör det. Sned kvinnosyn....jo tack, det har jag fått!
Jag har under dom senaste veckorna rannsakat mig själv. Har läst på nätet, har gått hos en terapeut, en psykolog, läst böcker och lyssnat på poddar. Samtidigt är min sambo väldigt klok, och även om hon är sårad, arg, hatar mig, älskar mig och inte vet var hon ska ta vägen, så har hon än så länge stannat i vårt hus och pratat med mig om det. Hon är livrädd för att bli "medberoende", och jag inser att jag kastar mig över allt och försöker få tag på en "quick fix".
Efter ett besök hos en terapeut som använde en hypnosliknande övning med mig kom vi fram till att jag är vansinnigt rädd för att släppa någon på livet, för att jag en gång fastnat i ett förhållande där jag var extremt olycklig i många år. Under det förhållandet började nog min osunda konsumtion av porr. Min dåvarande sambo gick ofta o lade sig tidigt, och eftersom vi sällan hade sex, satt jag och porrsurfade sena kvällar. Ofta......
Det beteendet har hållit i sig och jag har nog sedan dess haft en osund relation till porr, även om jag inte har gjort "övertramp" som att chatta med andra kvinnor. Och under min tid som singel har jag ju tyckt att det inte skadar någon så det är väl bara att fortsätta.
Har också funderat mycket på varför jag beter mig så här, vad flyr jag ifrån? Många tankar far omkring i mitt huvud, men jag tror att jag, som terapeuten sa, varit rädd att fastna. Och i stället för att ta tag i problem, eller ens ta en svår diskussion om vad som helst (bilda familj, gifta oss, köpa hus, åka på semester) så har jag stängt ute min nuvarande sambo med olika ursäkter om varför vi inte ska göra saker, och för att fly har jag missbrukat. För att för en stund må bra, fysiskt och psykiskt!
Nu känner jag mig på ett sätt lättad. Korten är på bordet. Jag är också livrädd för vad som ska ske. Jag är rädd för att jag inte ska lära mig att älska mig själv, livrädd för att hon ska lämna mig, livrädd för att vara ensam, och skräckslagen för att jag ska ta till samma flykt igen.
Är glad att jag hittat hit. Hoppas ni har erfarenheter att dela med er av. Undrar ni något om min resa är det bara att fråga, jag kommer vara öppen som en bok, och jag säger till mig själv att jag är modig som tar tag i det här!
Johan