Boken jag nämnde i förra inlägget var bra, jag har inte läst ut hela än, men det känns bra få repetera en sund kristen förankrad människosyn, kombinerat med icke dömande nedslag i "sexualhistorien". Jag råkade se att det precis kommit ut en ny bok "Det där som ingen vill prata om" gissar författaren till boken känns igen:-). Den och boken "Sanningen om illusionen bakom porr" ligger nu och skvalpar runt på internetbokhandeln på väg hem till mig
😁.

Efter jag skrev sist - jag har nog låtit bli att fylla sinnet med skräp som tidigare, men det är fruktansvärt lätt råka klicka fel och bara sitta på gamla ställen en stund. Jag har lagt in ett filter i 'skärmtid", som slår både på telefon och datorn hemma. Det är bra, för då måste jag aktivt avaktivera det. En liten tröskel, som iofs bara tar några sekunder. Men det hjälper mig just nu.

Min Gudsrelation finns där ständigt, det är skönt att veta att det inte finns någon fördömelse från det hållet. Själv vill jag ju alltid att allt ska vara löst och perfekt i livet, men kanske är det så att saker måste få ta tid, och det har ju i sommar ändå hänt jättemycket i mitt liv, ingen onykterhet längre, mycket bättre mående överlag, och skulle jag säga så har nog mitt porrmissbruk sjunkit med minst 70%, kanske mer, det är vanskligt skriva en siffra och känna sig nöjd med den, för det måste vara noll, aldrig mer som gäller i mitt beteende.

Jag känner mig lite gladare nu. Jag har haft några dagar runt helgen med en fruktansvärt trist huvudvärk och bara trött. Tills jag gick ut och tog promenad och rörde på mig - så jag tänker att det ganska mycket har berott på att dopaminreceptorer och annat i huvudet inte fått de doser de varit vana med. Försöker se tröttheten och huvudvärken som något gott, alltså ett tecken på att jag gör rätt.

Igår - både på väg från jobbet och sen på kvällen hade jag några tillfällen då det högg till och jag verkligen ville.. Men kände, tack gode Gud, jag behöver inte göra det som jag försöker låta bli att göra. Frustrerande säga nej till sig själv, men erfarenheten från att sluta med alkohol hjälper lite - suget är inte så extremt olika på ett sätt. Man är så van göra vissa saker vid vissa tillfällen, så det blir automatik.

I mitt inre behöver det städas ännu mera, och det är ju min bön, att det ska bli riktigt vitt, skinande vitt där inne :-)

Boken "Det ingen vill prata om..." dök upp i brevlådan igår. Oj, vad personligt skriven, och hoppfull! Det Gud väljer göra i olika människors liv kan vara inspirerande, men går inte plagiera. Det Han kan komma att göra i mitt eget liv kommer inte vara en blåkopia av det som står i boken, lika lite som det han redan faktiskt gjort har varit anpassat till vad han vill med mig. Jag skriver det för att jag tänker att det inte går tvinga Gud göra något, utan det går bara be.

Men det finns ju stort hopp. Jag läste någonstans om några verser ur Romarbrevet, 2:4 för att vara mer precis;

"Bryr du dig inte om Guds oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod? Förstår du inte att hans godhet vill föra dig till omvändelse?"

Styrkande verser, om en Gud som aldrig ger upp, som alltid slår följe.

Det är som det finns två sidor av det här porrmyntet som jag haft i min hand alldeles för länge, dels en sida som riktar sig mot mig som människa - som kan förklaras med dopamin, vanor, uppväxt, och en annan sida, som riktar sig mot Han Som Är, Jesus, som säger Följ mig, jag slår följe med dig på vägen. Lägg ifrån dig ryggsäcken, så går vi. Där blicken inte är mot mig, där det inte handlar om mig, utan om någon större.

Tack Lovisa,

Denna vecka har varit riktigt bra. Boken starta om var personlig och bra att läsa - såg att den nog kanske ska läsas i samtal med någon man känner, och det är en stor sanning i allt det här med saker som man döljer och mår dåligt av. Bäst är att komma i ett läge där det inte döljs.

Det leder in mig på att vara med i en samtalsgrupp, jag måste fundera över det. För det känns som nästa steg för mig snart börjar vara att hitta vägar i min lokala verklighet - alltså de jag känner eller känner till - att prata om detta. Måste börja nysta där lite först, för jag tror jag behöver sitta öga mot öga med någon. *gulp* Som tur är så har flera jag känner sedan långt tillbaka kunskap om min kamp, men det är länge sedan vi faktiskt pratade och bad om det.

Hej! 🙂
Bra det är några här som skriver, det känns mindre ensamt och mindre hopplöst.

Jag har varit ute på en morgonpromenad. Tung i huvudet och en sprängande huvudvärk, av en sort som jag förstår att den till nästan 100% är någon slags ”withdrawal”-symtom. Hjärnan saknar något. Jamen bra tänker jag, ska inte fly från att huvudet mår lite skit i dag, det får vara huvudvärk ett tag. Det skulle säkert lösa sig genom att göra dumheter. Men det vill jag inte.

Det pågår ju en liten debatt i tidningarna om porr och ungdomar, och såg i en artikel i expressen där det nämns att skolverket refererar till en skrift av RFSU som relativiserar porren ” Samtala om pornografi i skolan”, att porren fyller ut luckorna i undervisningen. Jojo. då har man inte sett verkligheten, och förstått vad porren skadar både den som tittar och den som producerar eller tvingas fram och vara framför kameran. Inte så konstigt att det är snett om våra myndigheter inte ser igenom något. *morr*

Uppdatering på eftermiddag. Jag hade planerat att under helgen ta kontakt med en i min församling jag känner - hon har varit äldste tidigare. Jag ansträngde mig halva dagen för att smita undan det, för att om jag tog tag och pratade IRL så stänger jag ju faktiskt en dörr på ett sätt, och lite läskigt är det att dra ut trollet i ljuset. Men jag fick ett ryck och åkte dit, vi satt ute och pratade, jag berättade ganska mycket. Nu visste ju hon om det sedan långt tillbaka, men inget som vi pratat om direkt på flera år, men jag sa att nu är det dags igen, även om allt är mitt eget beslut, så behöver jag vara ärlig inför någon annan, och jag valde dig först. Samtalet gick jättebra :-)

Jag kände ingen skam o skuld, utan mer lättnad att kunna bekänna färg igen. Hon pratade om att det kan kännas svårt öppna upp sig, men för henne att ta emot det, var inte tungt, "bär varandras bördor".

Tänkte för mig själv när jag satt där, det här är nog första gången jag pratat om det utan att vara kluven vad jag vill. Trots att jag deltagit i bönegrupper, gått i själavårdssamtal. Det är skönt vara framme. (nej jag säger inte jag är fri och att allt är klart, men att jag upplevde jag inte är kluven vad jag vill på samma sätt som jag varit tidigare).

Jag kan behöva berätta för någon fler. Jag tror inte jag ska ha någon jag är ansvarig för i den meningen att jag ska ha rapportskyldighet, men att kunna berätta och vara ärlig och genomskinlig tror jag är bra.

Det som står i 1 Joh har jag känt mig extremt träffad av under ganska lång tid ska jag säga. Har ursäktat mig med att jag inte varit redo. Båda sakerna - att jag är träffad av Guds kärlek i den versen, och att jag inte var redo, inte förrän nu i höst - stämmer nog :-)

1 Joh
vers 9
" Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. "
vers 10
"Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss."

Jag har väl genom de sista åren inte direkt sagt att jag inte syndat, men genom att jag dolt det - och undvikit prata om det - även för de som faktiskt vetat om att det varit ett problem historiskt. Så har jag varit en lögnare.

Ett skönt första steg, känns som ett steg gnagt inom mig rejält länge nu, och idag tog jag det :-)

Jag minns första gången någon här skrev att jag borde ta kontakt med någon IRL, *skratt* tänkte jag, det vågar jag inte. Inte förrän idag.

Lång tid har förflutit från att jag blev frälst, men jag har hela livet kvar att leva trots det! :-)

Mycket modigt att våga samtala med kvinnan i din församling. Jag tycker att du går från klarhet till klarhet :-)

Jag kan se en liten likhet med mig själv i ditt triggande. Varje gång jag tagit ett stort kliv, så blir jag så uppfylld att jag känner mig oövervinnelig. Det som händer då är att jag blir lättare triggad. Jag blir oförsiktig. Det är bara en tanke som kan vara bra att ha med. MVH

På engelska sidor om "porn withdrawal syndroms" finns ett begrepp som heter "brainfog". Jag tror det är vad som slog till igår, särskilt på kvällen när jag var på ett styrelsemöte. Under mötet där jag dessutom var sekreterare så kändes det som jag satt i en dimma, ganska oförmögen att koncentrera mig ordentligt, hänga med i samtalet riktigt och ge bra input.

Jag sa att jag var lite off till alla, "skumt länge sen jag var så här okoncentrerad, får se hur det går skriva ihop protokollet", självklart sa jag inte vad jag tror det berodde på ;-)

Det kändes lite bra samtidigt som det såklart inte var en skön känsla. Bra eftersom det visar att det jag inte håller på med längre påverkad min hjärna så mycket att den nu behöver vila och programmera om sig ett steg till. En seger mitt i symtomen. Ungefär som de perioder av huvudvärk och trötthet jag upplevt och försökt omfamna. Det går ju nog råda bot på alla symtom genom att aktivera sig med en promenad/joggingtur, men jag tror inte det är något som man alltid ska göra. Ibland är det nog så bra - tror jag - att bara låta symtomen vara där, titta på dem och acceptera (och försöka glädjas åt processen).

Denna vecka har jag bestämt mig för att ta kontakt med pastorn och prata lite missbruksfrågor. Jag är inte *helt* hundra på det jag ska säga, även om jag har mina aningar. Jag vill hitta fler sätt att bryta isoleringen med mina stora hemligheter. Pastorn är nog klok, jag minns att han la ut något på FB för något/några år sedan om ett föredrag om just porr o sexmissbruk. Så jag vet han inte är helt lost i frågan.

Klart nervöst, och får se om jag faktiskt gör det jag bestämt mig för, men det är i alla fall målsättningen.

Jag såg ju att Trasig tipsade om en svensk bok; så jag passar på göra en kort recension av "Sanningen om porr", skriven av Shelley Lubben, en fd porrstjärna som fann upprättelse och helande och ett förvandlat liv i sin tro. Boken är nog inte för alla, men beskrivningen av vad hon var med under tiden som hon spelade in filmerna är brutalt fruktansvärda, men även tiden efteråt då hon steg för steg blev fri är värd att tänka över. Hon blev (inte heller) en perfekt människa, det framgår i boken som är ganska öppen och ärlig hur hennes liv blev efter, hon var aktiv i att hjälpa andra ur branschen. På nätet framgår att hon tyvärr gick bort av okänd orsak för några år sedan, det mesta verkar ha gått överstyr på slutet, vilket är lite extra tragiskt. Det förringar inte hennes vittnesbörd av h*vetet som branschen utsätter folk för, och såren inom de som hamnar där.

Det jag tycker man ska komma ihåg är att branschen och problemet är lika illa även om de som spelar in filmer skulle "behandlas" "bra" och det inte skulle vara brutalt fysiskt förnedrande. För det handlar ändå om något som är en fantasi, objektifiering av kroppar och kidnappning av liv. På båda sidor av skärmen. Det finns ingen "mjuk bra porr" som de som spelar in inte blir förstörda av, och det finns ingen "mjuk bra porr" som de som tittar mår bra av. PUNKT.

För ganska mycket eller allt handlar det om att tillfredsställa behovet av dopaminpeaken som man blivit beroende av, att dölja skammen/skulden med nya intryck. De på andra sidan skärmen används i en cykel i huvudet som är väldigt självgående, och man missbrukar personer av bara farten. Slänger sedan dem som tomma ölflaskor i soporna och lovar att aldrig göra det igen. Och nästa kväll letar upp nya oöppnade för att halsa innehållet i smyg och fylla hjärnan med mer smuts och elände för att sedan gömma undan det tomma livet i en sopsäck och nästa morgon kasta bort det. Det liv som kastas bort är både de människor man tittat på, och ens eget liv.


Det har ju gått upp o ner för mig lite sedan jag började skriva här, jag förstår jag nog har en lång resa kvar, men vill inte vara med i det hjulet längre. Att börja bli offentlig för min omgivning om detta är verkligen nästa steg. Det steg jag undvikit i så många år... Jag är fylld med ett lugnt tyst hopp som vägrar överge mig. Vet vem som är med på resan, vem som varit med under alla år i grottan jag suttit och dolt mig för livet.

Så, det var mina tankar en tisdagsmorgon innan jobbet :-)

Stressnivå
Livet ändras ju knappast på bara några dagar, ens några veckor eller månader. Men det här steget jag tog tidigare i veckan - ett steg som jag inte planerat ta exakt då, men omständigheterna runt omkring mig gjorde att jag förstod att det var dags och det enda rätta - att prata med pastorn. Samtalet var inte helt planerat från min sida, men det ledde ju till att jag fick möjlighet att bli sann(are) inför honom, och sedan på kvällen en till av mina kompisar.

Det känns ändå som att min stressnivå har sjunkit en del under veckan, och mitt sug för att göra dumheter vid dator/med telefon minskat ganska mycket, i stort har det inte varit någon kamp alls denna vecka. Det kommer nästan helt 100% tillbaka, och risken är väl också extremt stor att jag kommer trilla dit flera gånger. Men jag behöver ju inte trilla dit bara för det finns en risk. Sedan är det viktigt att använda tiden av lugn att faktiskt bygga upp lite murar och nödvägar (personer som vet) som kan hjälpa när jag själv vill stjälpa.

Ta ut trollet ur fickan så spricker det?

” Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. 1 Joh 1:9”

Jag ser framemot nästa träff, med viss rädsla såklart, för jag behöver ju släppa in någon och inte ha kontroll helt och fullt över vad som händer i mitt liv.

Att nu några vet att det är en sak i nutid känns bra tycker jag nu; det är personer jag litar på (okay pastorn känner jag inte som kamrat men han har varit pastor hos oss några år så jag vet ändå att han är tillförlitlig och bra).

Jag var och lunchade med en kompis på stan i går, och hann tänka lite på hur lite splittrad jag var i tanken, hur mycket jag ”bara” satt och pratade med honom utan att vara på väg någon annanstans, nåja, tillslut behövde vi ju avsluta för han behövde åka på sin helgledighet, och jag tillbaka till jobbet, men ni förstår kanske ändå... Och som i natt, när jag vaknade av någon orolig dröm eller vad det var, ett sånt där typiskt tillfälle då porren skulle fått mig sova igen. Jag hade ingen sådan tanke alls, men insåg efter en stund jag nog inte skulle kunna somna om så snabbt om jag bara försökte sova, så jag gick upp en stund och förberedde lite höstbortstädning av friluftsaker som tyvärr inte längre behövs. Sedan somnade jag gott, och unnade mig en sovmorgon till efter klockan 7. Att ha sovmorgon har i princip varit otänkbart innan i mitt liv, men numera händer det faktiskt att jag bara låter mig ligga kvar.

Hej forumet,
Egentligen har jag inte så mycket nytt skriva, dagarna tuffar just nu på.... även om min sömn varit ganska kass, jag har vaknat om nätterna flera dagar i rad, jag gissar det är en del i något slags tillfrisknande i hjärnan, så jag är inte alls orolig.

Allt är såklart skört ännu så länge, det är idag ganska exakt 4 veckor det varit riktigt bra.

Att jag fått chansen att under tiden öppna upp mig för människor i min närhet har nog gjort hela skillnaden - intresset och lusten att göra något i smyg är som bortblåst. Skammen har minskat rejält, och insikten att jag behöver berätta för någon har hindrat mig mer än en gång när 'intresset' vaknat till liv.

Det nya livet är något jag "värnar om" och inte vill förstöra. Nu när jag äntligen fått chansen att både få förlåtelse, få skammen avlyft och slippa skada okända via nätet (för det är ju vad porr egentligen gör som sagt... någon riktig människa på andra sidan förnedrar sig också - på grund av egna skador, på grund av behov av pengar, på grund av?).

Jag har fått en ny kontakt via min pastor, vi ska träffas på ett tag, jag får se hur de samtalen utvecklar sig.

Hej igen - det är ganska bra här, jag fyller på mitt liv med så mycket andra erfarenheter som möjligt, istället för att sitta o sakna porrträsket... Jag mår ganska bra, kanske inte lika glad o stabil som förra månaden, men snart har jag adderat på två månader av tillnyktrande, och det bevisar ju för mig själv att det omöjliga var möjligt. Även om det varit en del bumps på vägen och en del kamp mot vanan o kluven vilja.

I min församling var det en predikan som, ja vad handlade den om, jag tror det var om att tro(=lita på) det man inte ser än - det var något ur hebreerbrevet; men det som fastnade var när hon som predikade berättade hur tufft det var att se sin man glida bort i en demenssjukdom, efter alla år av äktenskap med gemenskap (säkert både upp o ner, både glädje o sorg), men nu när han gradvis försvann bort. Hon sa, att vissa dagar var det bara att bita ihop och en sak som burit henne var ett ordspråk "No matter how it feels; Get Up; Dress Up; and Show Up".

Det tänker jag på lite nu och då. Inget, verkligen inget, blir bättre av att jag slutar raka mig, slutar duscha, eller bara ligger o tittar i taket, allt blir bättre med rutiner - nästan oavsett hur avancerade de är. Jag har ganska goda rutiner just nu, inga he-man rutiner där jag ska springa två maratonlopp per dag, eller äta perfekt, eller så, utan mer på en lagom nivå; många är ju enkla, men sådana som när det var som värst nästan försvann helt...

Jo, en sak nu när jag inte "måste" göra dumheter på kvällarna så den där extra tiden som varken går åt till att dricka öl eller flyta bort i konstiga filmer... De fyller jag ibland med korta promenader, läser något, ser på TV. Till min glädje kom en ny deckare ut i en deckarserie som jag börjat läsa.

Sedan alltså, jag är singel, har inga barn, och ändå har jag inte otroligt mycket tid över under veckorna när jag jobbar. Jag avundas inte direkt (jo lite) er som har respektive och barn att ta hand om. Er med respektive är jag hälsosamt avundsjuka på... Kanske en dag även för mig, men blir det inte är jag nöjd med livet ändå, blir det inte bättre än det börjat bli nu under hösten vet jag att jag fått leva ett underbart liv ändå. Det som hänt historiskt kan jag aldrig ta bort, men behöver inte återvända dit igen.

Hej Förtvivlad,
Tack för uppmuntran; jag har väl bränt mig tidigare när jag dejtade en tjej och jag bar på för mycket sår o trasigheter, och sårade henne; även om hon förlät mig så var det klokast då att vi gick var sin väg. Så i mitt liv har det varit bäst hittills att vara själv. Får se hur det blir framöver.

Jag kan bara be o hoppas att din man kommer till insikt; och att du under tiden värnar om dig själv. Den resa du själv börjat genom att vara här - och kanske på andra ställen tror jag är jätteviktig, att bära bördan själv utan ventiler kväver ju bara. För du är inte heller ensam, även om du lever med en som förnekar.