Vi har hamnat i träsket, igen.
Första gången (gångerna) skedde detta utan min vetskap, upp ner från träsket på egen hand med hemligheten som förgiftade relationen dag för dag.
Andra gången, efter ett långt uppehåll (ja, uppehåll, för det är så det heta när något sätts på paus men återupptas igen) är nu och vet inte vad jag ska göra av mig.

Jag bröt fullständigt ihop för ett år sedan för att så småningom bli helt paranoid men kunna fungera någorlunda normal och precis börjat lära mig slappna av och lita på mannen i mitt liv.

Tills nu då knappen Play tryckt igen. Bakom ryggen, trots alla löften att vara öppen med berätta om att kampen börjat igen.

Jag känner mig själv och jag kommer inte kunna lita på löften mer

Det är inte heller

Nu, förhoppningsvis, blir han as duktig bara för att han håller sig borta. Det är fan min plikt att ösa böröm, eller hur?

Hur ska jag leva vidare? Jag kan inte prata om våra problem med nära vänner då detta är så privat. Jag försökte försiktigt att prata om en abstrakt porrtittande med en, men fått inte gehör. Det är minsann en mänsklig rättighet att få dra i sin snopp även inom äktenskapet. Ok, då är det inte läge att prata vidare.
Jag kräks av kontrollbehovet.
Jag hatar att jag vet ett tag och spelar dum för att ge honom en chans till att berätta.
Jag äcklas av mig själv eftersom jag förråder mig själv när jag förvandlas till jagare, domare och nästan bödel.
Jag mår illa av att jag redan nu tänker på att jag ska minsann inte glömma att betala för bostadskön ifall...
Jag känner mig uppgiven eftersom jag har inte råd med parterapi.
En psykolog kanske kommer att tycka att jag överdriver?
Jag är osäker om sexolog kan hjälpa mig med att komma över muren som byggs mellan oss, lusten finns inte men utan samliv har han dåligt med chanser att starta om.
Men... Är det friskt att ställa upp för sex?

Och vad i h..v..te rätt reaktion om han kommer till mig nästa gång, innan han blir påkommen.

Jag är trött på att tvinga honom till samtal. Men hur går vi vidare när vi låtsas som att inget hänt?

Så många frågor.
Jag har inga svar.
Jag ser porrmissbrukare i varje man jag ser i tunnelbanan.

Vad ska jag göra?
Vad är det rätta?
Jag är helt vilse.

Tack så mycket David.

Hej, det finns många som lider i liknande situation som dig. Bland annat min stackars älskade partner. Har du hört talas om tolvstegsprogrammet? Den har hjälpt många och det finns både hjälp att få för den sexberoende och för den medberoende.
Detta jag nu kommer skriva är ingen exakt definition av vad medberoende är, men till medberoende räknas när man lever i en nära relation till någon som lever i missbruk. Det finns mer info om detta, och information om hur man kommer i kontakt med andra medberoende som mest troligt kan vara till stor hjälp för dig på cosaonline.se; dock verkar det som att man behöver gå med i deras onlinemöte för att faktiskt komma i kontakt med någon. Men det är bra för där kan du få höra mer från andra som delar med sig och få stöd i din kamp. För det är en kamp.
SLAA är i sin tur tolvstegsprogrammet för sex- och kärleksberoende, där porr typ ingår, men de flesta beroenden är i grund och botten ganska lika även om uttrycken skiljer sig åt väldigt mycket.
Detta borde din partner kolla in.
På båda sidorna finns också självtester där du, respektive han, kan läsa och utvärdera om ni faller inom kategorin medberoende och sex/kärleksberoende.

Detta, slaa för mig och "cosa" för min partner, har verkligen hjälpt oss att förstå mer om våra beroenden, våra grunder till beroendena, och massor mer. Att höra andra dela, att göra stegprogrammen, att få en upprättad självbild, och så mycket mer. Det är jättevärt att kolla upp!

Men jag skulle vilja dela med mig lite av min erfarenhet av detta så att du har någon aning om vad du har att förvänta dig.
Det är så att många som provar på dessa tolvstegsgrupper blir lite avskräckta. Min bild, som jag fått av slaa eftersom jag inte tagit del av cosas möten, är att många som kommer till dessa grupper verkligen hittar hem. De får en plats att dela med sig av sina svårigheter, de får på sätt och vis en ny identitet. Därför kan det kännas väldigt familjärt, vilket kan avskräcka vissa. Mötena är uppbyggda kring att man läser vissa texter, och man delar något från den senaste tiden, och man gör "service" genom att ta tid åt dem som delar och genom att ställa upp och läsa texter. Det finns för övrigt många andra konstiga ord de använder; sponsor, sponsir, och att de tackar så fort någon sagt någonting. Allt detta kommer egentligen av traditionen från AA, anonyma alkoholister, som hjälpt tusentals alkoholister till nytt liv.
För mig som är van kyrkobesökare var allt detta inte något jättekonstigt, men för gemene svensk tror jag det kan upplevas lite som en sekt.
Men det är egentligen inget konstigare än de gudstjänstbesök svenskar har hållit på med de senaste tusen åren. För min del var inte detta något problem; jag sökte inte ett hem eller en identitet där för jag har redan ett tydligt andligt och själsligt hem i kyrkan med medföljande identitet, men jag märkte att många andra fick detta där.
Själv ville jag bara bli fri från beroendet. Men det jag vill komma till är att det finns stort värde i denna gemenskap, oavsett om man helt vill hänge sig åt den och gå på varje möte i resten av sitt liv, eller om man framför allt vill göra de tolv stegen tillsammans med en kontaktperson (sponsor) och sedan gå vidare till nya utmaningar.

Så med detta sagt skulle jag vilja peppa dig att prova detta! Jag tror att det skulle ge dig mycket om du gav det en chans, och det skadar ju inte att försöka.
Och nej, man måste inte vara ett "pervo" eller ett "psykfall", eller ens en "alkoholist" om vi nu snackar AA, för att vara med i tolvstegsprogrammet. Bara en normalstörd vanlig människa som vill uppnå högre livskvalitet.

Ps! De som befinner sig i detta program talar ofta om hur bra detta program är och att det inte finns något annat sätt i världen att bli frisk på om man verkligen är beroende. Jag tänker att det nog finns många sätt, och jag har ju hört om många som blivit fria på de allra mest skiftande sätt, men kanske är det så att detta är det enda som fungerar för vissa. Så är det i alla fall för mig, då jag verkligen behövde det som tolvstegsprogrammet kan ge mig.
Vet inte hur de uttrycker sig inom cosa, men kan ju finnas en liknande jargong där. Men man får vara öppensinnad och förstående för andras situation och resa.

Alltså: cosaonline.se ; finns även sida på engelska med lite mer praktisk information: https://cosa-recovery.org/
slaa.se för sex/kärleksmissbruk.

Hej.
Det här är första inlägget jag skriver här och jag tänkte berätta lite om hur det varit för mig.
Jag har varit extremt beroende hela livet, (från 5 års ålder till passerade 30, pga en otrygg barndom med obegränsad tillgång till porr). Sedan jag var barn har jag hållit det hemligt av skam och rädsla för vad andra ska tycka.
För över 10 år sedan träffade jag min tjej, och gjorde allt för att sluta.
Där och då insåg jag att jag är beroende och att det inte bara handlade om en dålig vana.
Jag trodde att jag kunde ta mig ur det och vågade inte berätta något för tjejen jag var kär i. Hon kunde ju bli äcklad och lämna mig.
Tiden gick och vi kom närmare varandra, och jag var säker på att det är henne jag vill leva mitt liv med.
Kontrasten mellan att vara otroligt älskad, och att inte våga vara helt ärlig av rädsla för att förlora henne, blev allt starkare med tiden.
Desto bättre vi fick det desto mer hade jag att förlora.
Om hon inte visste något så var det bara jag själv som drabbades av min börda.

Men detta har slitit på mig enormt. Jag har gjort allt som står i min makt för att (på egen hand) bli fri.
Kanske skulle jag våga berätta när jag väl tagit mig ur mitt beroende?

Åren gick, och över 10 år passerade.
Jag fick oroligt bra hjälp när jag hittade Starta om, och det gjorde att jag tillslut kunde berätta för henne. Jag älskar henne över allt annat i världen, och jag ville inte svika henne. Det känns otroligt skönt att äntligen våga vara ärlig, men det känns fruktansvärt tungt att ha sårat henne.

Mitt beroende handlar inte om henne personligen eller om något hon gjort. Hon har inga brister som gör att jag vände mig till porren. Hon är extremt attraktiv. Vi har ett bra sexliv. Hon är snäll, varm, förstående och så mycket mer än vad jag någonsin kan förtjäna. Förlorar jag henne förlorar jag allt.. på grund av det och på grund av ett helt liv av hemlighållande så var jag inte kapabel till att berätta.

Vi har det bra och hon kan lita på mig igen. Jag har kämpat mitt livs hårdaste psykiska strid, men från porren är jag fri. Med rätt hjälp, vilja och verktyg är det möjligt. Men på egen hand är det mer en misshandel av sig själv.

Hoppas att han kommer på rätt väg och att ni båda kan se på varandra med kärlek och förståelse.
Håll ut, det är inget fel på dig, och inget är ditt fel

<3