Hej!
Måste lätta mitt hjärta eftersom jag fått ett mindre återfall för ett tag sedan gällande självsex. Jag har helt avhållit mig från onani eftersom jag och min sambo i stort sett aldrig har sex längre pga. av mitt tidigare porrmissbruk.Av någon anledning for fan i mig vid påsk då jag skulle duscha av nån anledning vilket ledde till att jag hade självsex då. Detta ledde mig sedermera in på nätet och helt ansvarslöst surfade på lite videos och bilder för det var väl inget med det. Detta ledde sedan till ännu mer självsex och ångest, helt normalt för en kille som mig. Ena stunden känns det ok att idka självsex men sen känner jag ångest för min sambo som jag har sårat ett par gånger redan och aldrig har sex med. Jag har också gått i en öppenvårdsbehandling för kombinerat alkoholmissbruk/sexmissbruk. På sistone har livet kommit emellan med nytt jobb med
mycket stress samt min sambos mammas bortgång, något som tog hårt på oss allihopa. Detta kan vara en utlösande faktor att jag gjort det jag har gjort. Nu vill jag bara gå vidare men mina dagar upptas av fantasier, objektifiering av kvinnor, något som äter upp mig inifrån. Detta gör mig skamfull och mina dagar kan stundtals vara extremt högintensiva av detta vilket gör att jag mår dåligt och känner också skuld. Ge mig lite råd och lotsa mig framåt i livet.

Hej Delta! Tack för ditt svar.
Jag har genom åren försökt hitta något som distraherar mig från att tänka fula tankar och gå till handling. Jag har prövat självhjälpsböcker, yoga, meditation, träning, åkt ut till hav och skog, läst böcker, tittat på serier och film och gått på möten för sexmissbrukare i min hemstad men någonstans finner jag ingen ro i min kropp och själ.Jag ställer mig frågan vad och varför måste jag fylla mitt tomrum med i detta fallet pornografi, fantasier eller objektifiering. Jag har tidigare missbrukat alkohol i mitt liv men är nykter sedan många år tillbaka. Missbrukar jag inte sprit eller porr så äter jag för att bedöva känslor jag inte vet vad de beror på.
Kan det vara avsaknad av en pappa under uppväxten? Avsaknad av kärlek från en mamma som inte såg mig som liten? Jag vill inte ta på mig offerkoftan här, men frågorna är många och svaren är få. Har jag svårt att erkänna och acceptera att jag är en sex/porrmissbrukare och ändå låta vardagen fortgå? Vet ej. Bara less på att känna mig skamfylld och ledsen inombords.Det ska tilläggas att jag mått mycket sämre än vad jag uttrycker mig för i dag. Vill känna av livet som förare där jag styr och inte sitter bredvid och tittar på när allt susar förbi mig. Där jag väljer rätt beslut men framförallt rätt vägar. Skaffa rutiner som får mig att må bra. Hitta rätt verktyg i stället för att utagera i min sjukdom som faktiskt bara jag själv kan förändra.

Tjena.

Mycket som du skriver känner även jag igen. De bästa råd som man kan få brukar vara de som man hittar till själv.
Det jag har hittat i min egen kamp är att det måste finnas mängder med accountability. Forum, Samtalsgrupper, Nära och kära mm
Jag är inte min bästa vän alla gånger därför skriver mycket för att inte fastna i ältande. Den inre kritikern kan vara väldigt stark.
Mycket av mina känslor har jag kunna trycka bort med hjälp av porr. Det är väldigt jobbigt att nuförtiden behöva ta tag i känslor och rida ut dem. Jag har dock lärt mig att det är så det måste gå till.

Jag ser att du skriver hur du testat att distrahera dig genom olika aktiviteter. Jag har också testat det men funnit att det ger ett stresspåslag, som inte funkar jättebra (för mig)(har svårt att göra någonting lagom). Jag är inne på en ny teori nu. träna på att ha tråkigt. Det är tråkigt men ändå kreativt :) Jag hoppas på att roligt ska bli extra roligt då det händer. (Jag älskar dopamin kickar)

Tack för att du skriver. Det är intressant att läsa om hur kreativ du har varit och din vilja att bli fri.

Mvh Trasig

Jag vill samma sak som du och nu kanske jag låter dramatisk men som jag ser det har vi ju egentligen bara två val här:

1. Förändra våra vanor och vårt sätt att leva så att livet blir bättre.
2. Fortsätta leva livet som vi har gjort med våra gamla vanor tills vi blir sjuka eller gamla och dör.

Eftersom du skriver här så antar jag att du, liksom jag, redan valt alternativ 1. Det som återstår för oss är hårt arbete och att aldrig ge upp. :)

Att se alternativen mellan att göra jobbet för att leva en dräglig vardag eller fortsätta det gamla livet med lögner, svek skam och skuld så är valet enkelt i sin text. Att sedan göra jobbet i verkligheten är desto svårare, i alla fall för mig. Jag vet också att om jag fortsätter mitt destruktiva beteende så kan det göra mig rejält sjuk och sedermera få en dödlig utgång. Där har jag inte varit men jag har mått dåligt och känt hopplöshet och sorg över livet. Känner mig trygg i detta forumet med er likasinnade människor och jobbar vidare lite i taget. Med er hjälp och era delningar och syn på sjukdomen. Att vi helt plötsligt är några stycken här som skriver som du nämner Lars ger mig någon form av lugn i kroppen. Vi får inte heller glömma att vi är värdefulla människor allihopa, med en sjukdom. En sjukdom som du inte delar med vem som helst.