Jag har i flera veckor försökt hitta någon form av hjälp som anhörig och detta verkar vara något av det enda alternativ som finns och jag behöver få dela med mig då jag känner att jag går sönder känslomässigt snart.
Jag träffade min nuvarande sambo för ca 3år sedan och det var egentligen inte alls i ett läge där jag sökte något eftersom jag nyligen gått ur en relation där just porr var mer aktuellt än ett sexliv med mig.
När vi träffades så delade jag med mig för min sambo om detta förhållande väldigt öppet och ärligt då våran relation var väldigt naturlig i kommunikationen. Han delade med sig av att han haft ett beroende tidigare av porr i sin fd relation men att den troligen berodde på att hans dåvarande inte ville ha något aktivt. Tiden gick och jag blev gravid men fick sedan ett missfall i vecka 13 och sen uppdagades cellförändringar som ledde till två operationer och naturligtvis var jag tvungen att avstå sexuella aktiviteter under en relativt lång tid, allt började så småningom bli bättre både mentalt med sorg och nertill i läkning och jag började så småningom rehabilitering påväg mot jobb igen. Det var här någonstans som jag började uppmärksamma att min sambo blivit mer nedstämd och jag uppmana honom att söka hjälp, sagt och gjort han vlev sjukskriven med depression och medicin. Under ca 1år var han sjukskriven med en jojo av olika % men fick aldrig direkt någon annan hjälp så jag började trycka på vården där de då satte in psykolog. Samt remiss till psyk. Två veckor gick och han fick nu besked om varsling, under denna tid hade jag börjat märka en beteende förändring hos honom, när jag gick och la mig tidigt var han alltid uppe och när jag var uppe gick han alltid och la sig tidigt. Han stängde fönster (det låter rätt mycket utifrån här) mitt i sommaren trots värmebölja han stängde ner fönster på datorn snabbare än blixten när jag kom ut och när jag fråga så fanns det alltid en förklaring jag tryckte bort känslan av lögn i de då eftersom jag inte tyckte jag hade något att säga. När jag påtalade dessa förändringar så menade han alltid att det var slumpen eller liknande. Tiden gick och jag började märka att han börjat med ett nytt beteende som även detta var något jag varit med om tidigare och som jag upplevt problematiskt, att vara inne på olika tjejers live och skriva om än väldigt försiktigt att de var "vackra idag" eller "ville bara höra din mysiga röst" liknande fler saker, detta gjorde mig sårad och jag påpekade det då jag inte riktigt förstod varför? Och att han även kollade deras instagram eller andra bild medier en bra stund och även här var det "jag letar efter detta eftersom *insert olika anledningar*" jag tyckte för den stunden även här att jag inte riktigt hade rätt att säga något eftersom han är fri att kolla vad han vill men det sårade mig då ännu ett av de saker jag benämt från tidigare nu hände. Efter ca två veckor dog hans mamma hastigt och ungt. Jag har försökt finnas där så gott jag kunnat men samtidigt så föll ju ännu mer depression och utmattning till honoms redan väldigt sköra mående. När jag märkte av mer och mer av det beteendet som jag nämnde att stänga ner saker osv så började jag på riktigt känna mig paranoid och jag blev så absolut knäpp att jag satte upp en kamera. 😣 jag förstår ju att detta är helt fel jag vet det och det går emot allt jag är men jag var så desperat i att få reda på vad han gömde för mig. (Han vet om detta idag etc) men det är här som jag då börjar förstå att allt detta är ett förmodat porrberoende, jag erkände då för honom om kameran efter en vecka och berättade om det jag visste och här kommer jag till den punkt som jag är så förvirrad i, han säger att det inte är ett beroende utan ett självskadebeteende och att jag behöver lära mig att se helheten. Men han vill inte förstå min synvinkel, han ser inte mig alls, han vill ibte ha någon aktivitet med mig alls, han har inte ens frågat mig hur mina provsvar för en misstänkt tumör på hypofysen har gått. Han är väldigt ofta irriterad och när jag nämner något av den problematik i porr så blir han väldigt irriterad pch säger att han "jobbar förebyggande" med de eftersom han vet att det skadar mig men han visar verkligen noll närhet och omtanke. Jag vet att allt han gått igenom självklart bryter ner vem som helst men all hjälp han får är för att jag fått följa med och typ skälla på vården ungefär, han har inte tagit initiativ till någon hjälp då han menar att han inte vet hur man ber om hjälp. Så vad gör jag nu? När han trots att jag sagt att det känns som ett beroende och att det är ett problem men han inte verkar vilja benämna det så för han säger väldigt skarpt att det är självskadebeteende då det kommer från trauma. Var vänder jag mig? Hur går jag vidare? Vad kan jag göra? Tillägger att jag har sökt parterapi och han sa att han kan ge de ett försök och han har också sagt att om jag hittar något som jag tror kan hjälpa honom så kan jag alltid fråga om han kan tänka sig det.

Tack Fly för dina ord, jag har inte varit inne här på ett tag och läste det just. Det har hänt en del sedan mitt meddelande. Något närmare varandra har vi hittat dels för att jag fortfarande tryckte på men på ett mer respekterat sätt, dels för att parterpin hjälpte oss på traven och dels för att jag lärt mig känna på hans avvikande beteende såpass att han föll på sitt eget snöre i lögn. Jag valde vid det sistnämnda att ge han hela dagen att komma till mig vilket inte skedde och på kvällen satte mig ner för att öppna dialog om lögnen och hur mycket smärta allt skapar. Här var nog första gången han ärligt erkände det som ett problem. Han har nu varit på ett första samtal med psykolog och har ett andra besök inbokat. I väntan på har jag föreslagit att installera en app på hans mobil samt vår dator detta togs inte jätte väl emot av honom och det skrämmer mig lite eftersom det gör att jag inte känner att han genuint vill förändra. Men det kan också vara jag som tänker fel, de kanske är för nytt i att man ska vilja strypa alla möjligheter och att han behöver mer tid? Jag har aldrig stött på denna typ av beroende och känner mig osäker på om det ens är ett rimligt krav att ställa på någon. Jag frågade om jag fick läsa hans journal efter läkarbesöket han hade där han pratat om problemet och i den diskussionen så framkom de att han tyckte att jag borde jobba med den känslan eftersom den borde inte finnas om jag väljer att lita på honom. Jag känner väl mig lite gaslighted i det svaret. Jag känner mig så otroligt förvirrad i vad jag har för avsikt i alla dessa krav efter att ha pratat med honom eftersom han har ju rätt till sina känslor och han säger att de känns som kontroll etc.